Dec 6, 2012 - Filmtips/recensioner    No Comments

Recension: Call Girl

“Det är valår 1976. Kvinnlig frigörelse och sexuell revolution går hand i hand med neutralitet, kärnkraft och trygghet för alla. I Stockholm ligger dagisen vägg i vägg med poseringsateljéer, och sexklubbarna får kunder från det närliggande regeringskansliet. Unga Iris rekryteras som ‘Call Girl’ från en ungdomsvårdsskola, och sugs blixtsnabbt upp från samhällets botten, förbi diskoteken och elitens kristallkronor, upp emot landets högsta politiker.”

Det här är Mikael Marcimains debutfilm. Han har tidgare gjort tv-serierna “Lasermannen” och “Upp till kamp”. Jag har själv inte sett dom men ska garanterat göra det nu när jag sett hans film första långfilm.

“Call Girl”  är en riktigt bra och intressant svensk film. Det är alltid lika kul när det kommer en svensk film som sticker ut och har det lilla extra. För det har verkligen den här filmen. Den är fantastisk berättad på ett sätt som bjuder in oss tittare. Det är stämningsfyllt och jag känner ofta hur det obehagliga ämnet i filmen smittar av sig. Under många scener sitter man på helspänd och är totalt koncentrerad.

Skådespeleriet i filmen är otroligt bra det med. Pernilla August som bordellmamman är klockren. Även de nya ansiktena som vi ser i filmen är väldigt bra. Sofia Karemyr samt Josefin Asplund gestaltar båda två utsattheten hos sina unga rollfigurer utmärkt. Det är smärtsamt övertygande.

Fotot är magiskt, precis som alltid när Hoyte Van Hoytema plåtar. Bilderna har en perfekt komposition som tillsammans med ett grymt soundtracket skapar en otroligt stämning. Bara tanken på dess perfektion gör mig väldigt glad. Även scenografi och kostymen är tidsenlig och makalöst bra. Allt är planerat in i minsta detalj. Jag reagerar över en gammal godispåse med en GB-glassgubbe på som endast är en liten detalj men som ändå bidrar med något till det stora hela.

“Call Girl”  är lätt en av de starkare svenska filmerna på länge. Den har det mesta men skulle kunna ha kortats något. Det förvånar mig att den inte blev Sveriges oscarsbidrag, det hade den verkligen varit värd (Men Lasse Hallström är ju Lasse Hallström och det är nog enda anledningen till att de istället valde hans film “Hypnotisören”. Den är inte ens hälften så bra som den här…).

Jag tycker man ska stödja svensk film och framförallt när det är såhär pass bra. Gå och se den NU!

Betyget blir  4 av 5.

      

Got anything to say? Go ahead and leave a comment!

UA-33590503-1