Browsing "Mitt liv som film"
Nov 27, 2012 - Mitt liv som film    No Comments

Min tid som gästvärd på Stockholm filmfestival!

Stockholm filmfestival hålls varje år någon gång under november månad. Tidigare har jag enbart tagit del av den genom att se en MASSA film, men i år beslöt jag mig för att jag skulle försöka vara mera delaktig på något sätt. Efter att ha blivit tipsad av en arbetskollega och vän om en tjänst kallad gästvärd så kändes det som jag hade hittat rätt. Som gästvärd tar man hand om en regissör/producent/skådis eller någon annan som kommer hit för att besöka festivalen. Jag såg en möjlighet framför mig att kunna få ta del av fantastiska historier och komma närmre en person inom filmbranschen. Efter att ha varit på intervju och fått beskedet om att tjänsten var min så var det bara att börja räkna dagarna till volontärmötet. Det är nämligen så att nästan alla jobb under filmfestivalen är ideella och därav ges ingen lön. Istället får man sitt festivalpass som gör det möjligt att se så mycket film man bara orkar och har tid med (dock gäller det i mån av plats men fortfarande väldigt bra).

När jag fick se festivalschemat som släpptes på nätet började jag genast kolla upp vilka potentiella gäster som skulle komma. När det sedan blev bekräftat att Benh Zeitlin (regissör) och även Josh Penn (producent) för den FANTASTISKA filmen “Beasts of the Southern Wild”  skulle komma hit så blev jag otroligt glad. Jag hade nämligen haft turen tidigare i år att ta mig in i filmpalatset i Cannes där såg jag denna underbara filmpärla. Jag kände därför en stark vilja till att få ta hand om just dessa filmskapare och lyckligtvis fick jag som jag ville.

Söndagen den 11 nov anlände producenten  Josh Penn till Arlanda och jag var där för att möta upp honom. Jag hade fått en utskriven lapp med hans namn på som jag höll upp så han kunde se mig. När han väl kom hjälpte jag honom med väskorna till bilen och sedan åkte vi till hotellet. Under bilresan hann vi prata lite allmänt och vi gick även igenom schemat för de kommande dagarna. Till en början hade jag en pirrig känsla i magen, men den försvann ganska snabbt. Tror mest att det berodde lite på min nervositet för min engelska, men det flöt ju på bra. Josh var även väldigt avslappnad och enkel att prata med så allt kändes riktigt bra. När vi kom in till hotellet så checkade vi in. Därefter gick vi igenom vad som gällde för morgondagen. Eftersom Josh hade lucka i sitt schema så beslöt han sig för att träffa en vän som han inte sett på 6år. Jag passade därför på att se en del film och så bestämde vi att jag skulle vara standby via mobilen.

Under tisdagen så mötte jag upp Josh för lite sightseeing i Stockholm. Vi åkte på en båtur runt Djurgården, gick en vända genom stan som slutade i en lunch a la sweden. Det blev Vildskavsgryta med lingonsylt och potatismos. Mycket gott. Vi hann att prata om en hel del saker, varav mycket handlade såklart om film. Därefter hade Josh lite arbete att ta tag i så vi skildes åt och jag passade återigen på att se lite mer film.

Onsdagen den 14 nov var den stora dagen då en utsåld “Beasts of the Southern Wild” röda mattan visning skulle äga rum . Jag hämtade upp Benh Zeitlin vid Bromma flygplats runt 12-tiden. Även han, precis som Josh, var väldigt avslappnad och riktigt enkel att prata med. Vi gick igenom hans schema och vad som gällde för kvällen. Först hade han lite press att närvara vid och sen kl 18 skulle filmen visas på biograf Skandia. Där skulle han göra en kort presentation innan filmen och efteråt skulle ett Q&A ske (publiken får möjlighet att ställa frågor).

Strax innan kl 18 anlände vi till biograf Skandia. Där träffade vi moderatorn som skulle hålla i själva face2facet efter filmen och sen så hälsade Benh publiken välkomna. Därefter försvann vi iväg för att sedan smyga tillbaka in i salongen lagom till eftertexterna. Det var massa applåder efter filmen och det var tydligt att publiken gillade filmen. Allting gick väldigt bra och jag tyckte det var roligt att så många var engagerade och vågade ställa sina frågor. Efteråt såg jag till att de hamnade i en bil tillsammans med distributörerna till en middag som de var inbokade på. Jag passade på att tacka Josh och sa hej då till honom då han skulle resa hem nästa morgon.

      

Under torsdagen var det Benhs stora pressdag. Från klockan 10-17 skulle han på en massa olika fotograferingar och intervjuer. Det var därför väldigt viktigt för mig att hålla tiderna och att jag såg till att han var på rätt plats vid rätt tidpunkt. Men eftersom distributörerna även dom var närvarande hela tiden så gav det mig möjligheten att se lite extra med film.

Även fredagen började med pressintervjuer. Eftersom Benh var en av filmfestivalens största gäster så var trycket väldigt högt. Hans film har vunnit x-antal priser världen över och många pratar om den. Både Barack Obama och Oprah Winfrey har twittrat om den som en av deras nya favoritfilm. Jag tog iaf med mig Benh till Café Opera där han först skulle intervjuas för Festival TV. Allting gick precis som det skulle och vi satte oss därefter i en bil som skjutsade honom och hans flickvän (som även hon anlände till Sthlm under onsdagen) till en fotostudio för ytterligare lite mer press. Efter allting var klart mötte jag upp honom för ett nytt face2face.

      

Vi åkte iväg till biograf Victoria där hans film visats. Även här var publiken väldigt engagerade precis som de var under premiärvisningen. Benh fick många bra frågor som han självklart gav väldigt bra svar på. Efteråt fick han även snabbt hälsa på min familj som hade varit och sett filmen, därefter åkte vi tillbaka till hotellet. Under bilresan fick jag även ett samtal från en av filmens distributörer. Hon berättade att jag kunde få vara hennes +1 till prisutdelningen som skulle äga rum under lördagen. Jag blev otroligt glad och tackade givetvis ja. Det är nämligen så att det är väldigt begränsat med platser till själva prisutdelningen så jag hade nästan ställt in mig på att jag skulle missa den, men även här hade jag turen med mig.

      

När vi kom tillbaka till Berns gick jag och Benh igenom hans kvällsplaner. Han hade tillsammans med flickvännen planerat en middag med en kompis men därefter var de sugna på en konsert som jag tipsat om, nämligen Niki and the Dove. När vi gick in till hans hotellrum för att boka biljetter så visade det sig att dom var helt slut. Så himla irriterande. Vi beslöt oss för att avvakta lite och höras senare under kvällen.

När jag senare kontaktade honom så fick jag höra att  han via sin agent lyckats fixa in sig själv och sin tjej på Rihanna (Hon hade en VIP-spelning på Berns). Klockan var nu närmre 22.30 och ännu hade ingen Rihanna börjat spela (hon skulle börja kl21). Jag beslöt mig därför att göra ett försök att sneaka mig in på spelningen. Eftersom filmfestivalen hade sitt kontor uppe på Berns så tänkte jag att det kanske kunde gå på något sätt att ta sig in till stora salongen bara jag tar mig in på Berns. Eftersom Hotell lobbyn (den vanliga entrén) var blockerad av fans, media och polisbilar så kunde jag inte ta mig in där. Jag frågade därför en vakt framför baren/restuarangen om jag istället kunde gå in där för att jag skulle upp till festivalkontoret. Efter att han insett att lobby entrén var blockerad så släppte han tillslut in mig.

När jag väl var inne så tog jag av mig jackan och köpte en öl för att smälta in. Uppmärksam som jag var så såg jag att många gick runt med svarta halsband med en vip-badge runt halsen. Jag kollade på mitt festivalpass som även den hade ett svart band och hängde den runt halsen. Sedan vände jag på själva badgen för att luras lite. När jag sedan kom fram till en av dörrarna som leder in till stora salongen så såg jag en vakt leda en grupp på 8-10 personer. Jag smög in i gruppen och försökte att undvika ögonkontakt med de två vakter som stod vid den andra dörröppningen. Jag såg att de kollade några vip-armband på de första personerna men när jag väl kom fram så lyckades jag bara gå förbi. Jag var inne och det tog ett tag innan jag fattade att det var sant.  Jag kan säga er att det var en sjukt glad kille som letade upp Benh och hans tjej för att sedan en timme senare dansa loss till en väldigt bra Rihanna (Hon var 2,5h sen). Efter spelningen tog jag en öl med Benh och hans tjej för att sedan vända mig hemåt. En riktigt lyckad och rolig fredagskväll hade nått sitt slut.

      

På lördagens agenda stod den stora prisutdelningen på Berns. Först plåtades Benh på röda mattan och sedan började själva ceremonin. Till en början satt jag ganska långt bak men valde sedan att istället ställa mig vid baren så jag kom lite längre fram. Det dröjde inte länge förrän Adam Pålsson som var med i Jonas Gardells fantastiska “Torka aldrig tårar utan handskar” kom fram och lite random  började snacka med mig. Jag berömde hans insats i tv-serien och vi pratade lite allmänt om festivalen och vad han sysslade med just nu. Därefter gick han iväg för att leta reda på flickvännen. När “Årets Regidebut” delades ut så blev jag otroligt glad. Priset gick nämligen till Benh och hans “Beasts of the Southern Wild”. Jag kände mig stolt att han vunnit.

Efter allt var klart så fotades han vid röda mattan med sitt pris och sedan hjälpte jag honom med allt till hans hotellrum. Där lämnade jag över två dvdfilmer. En till honom och en som han kunde ge till Josh. Vi hade nämligen pratat en del svensk film under dagarna och det visade sig att ingen av dom hade sett filmen “Flickan” som jag tycker är en otroligt fin och bra svensk film. Därför kändes det som den perfekta avskedspresenten till dom (Den var dock inte lätt att få tag på eftersom den utgått på alla lager och inte finns att köpa i butiker längre. Men som den “fixare” jag är så ringde jag produktionsbolaget och berättade om min situation vilket resulterade att jag lyckades få fram filmen). Han blev otroligt glad och tacksam så det var kul. Därefter fick jag min biobiljett samt filmprogrammet från Cannes signerat av honom. Han skrev en liten hälsning där han tackade så mycket för all hjälp som jag gett dom. Sedan gick vi ner till VIP-klubben på Berns för att festa tillsammans med alla andra filmmänniskor. Det var avslutet på den perfekta lördagen.

      

För att se Benhs tacktal tryck HÄR

Under söndagen tackade jag återigen Benh för allt och berättade hur mycket jag uppskattade att vara värd åt just dom. Han var minst lika glad över att ha haft mig och vi pratade om att ses framöver, så det hoppas jag verkligen att vi kommer att göra. Jag önskade honom all lycka till och skojjade till det med att om han behöver någon hjälp framöver så ska han inte tveka en sekund att höra av sig till mig, speciellt inte när det kommer till redigeringen av hans nästa film. Vi kramades och skiljdes åt, min tid som gästvärd var nu över.

   

Det här var alltså lite om vad jag var med om under mitt första år som gästvärd för Stockholm Filmfestival. Om jag säger såhär, det har varit en helt underbar upplevelse. Jag har träffat och lärt känna många nya härliga människor och dessutom hunnit se ca 18 filmer vilket är galet bra! (Vilka filmer jag såg och betygen de fick kan ni läsa om HÄR) Det här var min första gång som gästvärd och garanterat inte min sista!

Over and out.

Aug 9, 2012 - Mitt liv som film    1 Comment

Cannes filmfestival dag 3

DAG 3 (Om ni inte läst om min första dag i Cannes klicka HÄR och för andra dagen klicka HÄR)

Min sista dag i Cannes så var vädret lite halvdant med regn till och från. Ett perfekt filmväder helt enkelt. Min stora utmaning skulle va att försöka lyckas få tag på  invitations till någon av filmerna jag ville se. För som jag berättat tidigare så är Cannes Filmfestival en sluten festival för enbart bransch och pressfolk. Det innebär att det krävs en viss ackreditering för att få ta del av seminarier eller filmvisningar. Jag hade tyvär inte lyckats få någon sån ackreditering utan skulle istället ge mig på att “tigga” biljetter som jag läst på bloggar/forum inte skulle vara helt omöjligt. Jag hade ju redan prövat detta dagen innan men utan att lyckas, men jag hoppades givetvis att det skulle bli ändring på det. Det fanns två filmer jag verkligen ville se som idag skulle premiärvisas, dessa var “Beasts of the Southern Wild” och “Laurence Anyways”.

Jag tog min kamera, min skylt där jag skrivit “1 invitation please” och gick ner till Palais des Festivals för att börja mitt sökande. Jag var givetvis inte ensam om detta utan det kryllade med andra filmentusiaster som även dom försökte få tag på invitations. Antingen stod de precis vid öppningen in till palatset eller så gick de fram och tillbaka precis utanför. Jag  hittade min plats och försökte få ögonkontakt med alla jag kunde. Hoppades att någon snäll människa skulle stanna vid just mig och erbjuda mig en biljett. Det dröjde faktiskt inte mer än 5min då det kom fram en tant till mig och gav sin biljett medan hon snabbt försvann iväg. Hon hade väl antagligen inte möjlighet att se filmen själv och gav därför bort den. Biljetten som jag fick var till galapremiären av filmen “Madagascar 3” där det skulle vara en live orkester som spelar och där även casten skulle närvara. Coolt tänkte jag samtidigt som jag inte kände mig ritkigt nöjd, jag ville ju hellre se de andra två filmerna. Jag beslöt mig därför för att gömma undan biljetten och fortsätta mitt sökande. Efter ca 20min till så fick jag syn på en kvinna som kommit ut från ackrediteringscentret och i sin famn hade hon en bunt biljetter. Jag närmade mig henne sakta och försökte få hennes ögonkontakt. Efter ett tag tittade hon upp på mig och frågade vänligt vilken biljett jag ville ha. Lyckan spred sig snabbt i min kropp och jag uppgav de två filmer som jag så oerhört mycket såg fram emot att se. Hon tänkte först ge mig enbart biljetten till “Beasts of the Southern Wild” som skulle börja inom 45min, men sedan såg hon att “Laurence Anyways” skulle ha en tidig visning vid kl 13 och gav mig därför den biljetten oxå. Antagligen skulle hon checka in på sitt hotell och orkade inte stressa, hon hann väl helt enkelt inte att se filmerna själv. Jag kunde allvarligt talat inte fatta att det var sant. Att just jag lyckades få dessa invitations till precis de filmer jag verkligen ville se.

   

Sen var jag tvungen att agera snabbt och hitta rätt kö till filmen. Jag såg på biljetten att filmen skulle visas i salongen Debussy och jag visste att den salongen fanns inne i Palais Des Festival. Jag var alltså på rätt plats men var tvungen att hitta rätt kö. Det fanns nämligen 2-3st olika att välja emellan. På min biljett hade jag markeringen X så var tvungen att hitta just den kön. Jag frågade lite folk och de pekade på en kö så jag gick dit och ställde mig. Jag tittade på min klockan och såg att det var kanske 20min kvar till filmen skulle starta. Otålig och nervös som jag var ville jag inte chansa på om jag stod i rätt eller fel kö och begav mig därför till en vakt som jag skymtade vid röda mattan. Jag frågade honom snällt om vilken kö jag skulle stå i och han pekade mot den kön som jag kom ifrån. Smått besviken tackade jag honom för hans hjälp och precis när jag skulle gå så stannade han mig. Han flyttade på stängslet och tog in mig på röda mattan. Vad händer tänkte jag!? Jag fick då gå upp för röda mattan, förbi den långa kön och rakt in i palatset. Jag förstod inte riktigt att det som hände var på riktigt, men det var det. Inne i palatset fick jag gå till en specifik garderob för att låsa in min kamera i en värdebox. Sedan hänvisade personalen till en trapp som ledde upp till salongen. När jag väl kom dit var det bara att försöka hitta bästa platsen och det var inte det lättaste. Salongen var redan smockfull men jag hittade en plats nästan längst ut på den högra sidan. Jag sket egentligen i vilken plats jag fick eftersom jag var så himla glad över att vara bara vara inne i salongen! Innan filmen började var det en man som presenterade filmen och filmens cast. Regissören, producenten och några av skådisarna närvarade på visningen.

Klicka HÄR för ett filmklipp från bion.

Filmen drog igång och då upptäckte jag att en jäkla stor högtalare på väggen skymde typ 1/5 av bioduken. Det var lite störigt till en början men när jag väl kom in i filmen så glömde jag bort den totalt. Min recensionen till “Beasts of the Southern Wild” kan ni läsa HÄR. Filmen var verkligen ett riktigt mästerverk. När eftertexterna rullade torkade jag tårarna och det blev stående ovationer. Alla stod upp och applåderade i mängder. Otroligt vilken känsla det var. Regissören och skådespelarna gick upp på scenen, pratade lite om filmen och tackade för sig. Det var verkligen ett magiskt ögonblick att få ta del av denna upplevelse. Efter allt detta var det bara att lämna salongen och hämta ut kameran för att hoppas ha lika mycket tur inför nästa film. Jag såg att “Laurence Anyways” skulle visas i samma salong som jag nyss varit i och tänkte därför att det smidigaste skulle vara om jag kunde stanna kvar inne i palatset. Jag frågade en vakt och de sa att jag tyvär var tvungen att gå ut för att ställa mig i den nya kön. På vägen ut mötte jag regissören till filmen jag precis sett, han blev intervjuad av pressen. Jag ville verkligen gå fram och säga till honom hur mycket jag uppskattade hans film men han såg allt för upptagen ut så jag struntade i det. Det får bli en annan gång tänkte jag.

När jag kom ut från palatset möttes jag av en lång kö. De hade givetvis börjat bildats en ny kö medan jag var och såg på “Beasts of the Southern Wild”. Jag försökte gå till samma vakt som jag gick till tidigare men lyckades inte ta mig in. Fick därför ställa mig i den rätta kön och vänta på min tur. Tyvärr kom det kanske bara in 5 personer från min kö, resten fick inte gå in. Det finns som sagt olika prioriteringar för de olika köerna men min kö var inte så prioriterad. Det var t.o.m en del av pressen som stod i den mer prioriterade kön som kom sent och inte fick gå in salongen eftersom den var fullsatt. Smått besviken gick jag därifrån men fick istället tänka på vilken tur jag hade med förra filmen. Det hade lika gärna kunnat ha slutat med att jag gick miste om två filmer. Men nu fick jag istället nöja mig med en, men å andra sidan var ju den filmen helt fantastisk så inga sura miner här inte.

   

Nu återstod bara en sak för mig i Cannes och det var att försöka få tag på det officiella filmprogrammet. Alla personer som blivit tilldelad en ackreditering fick ett fint filmprogram med alla tävlingsfilmerna i. Jag hade fått möjligheten att under mina dagar i Cannes få bläddra i ett exemplar och fastnade för den. På Stockholm Filmfestival så sparar jag alltid filmprogrammen från varje år jag är där, som ett minne över filmerna jag sett eller personer jag träffat. Jag tänkte därför införa samma sak när det kommer till Cannes filmfestival. Jag frågade olika personer runt om på festivalområdet men lyckades dessvärre inte få tag i något exemplar. Många hade precis anlänt till Cannes och hade därför inte hunnit kika igenom det själva. Så tillslut gav jag upp mitt sökande och begav mig hem för att packa. Kan dock berätta att när jag väl kom hem till Stockholm så lyckades jag få tag på filmprogrammet. Det var tack vare en kvinna vid namn Monika som jag träffade i Cannes. Stort TACK till dig Monika! Här kommer några bilder på favoritstunderna i Cannes.

               

Det här var alltså min resa i Cannes och vad jag fick uppleva under filmfestivalen. Jag är otroligt nöjd och glad över allting. En sak är säker, det var inte sista gången jag var där utan hädanefter ska det bli en tradition att åka dit några dagar varje år!

Just nu längtar jag redan till maj nästa år!

 

Jul 31, 2012 - Mitt liv som film    1 Comment

Cannes filmfestival dag 2

DAG 2 (Om ni inte läst om min första dag i Cannes klicka HÄR)

Det gäller att vara ute i god tid när man är i Cannes. Det innebär tidiga mornar. Så när klockan ringde var det bara att snabbt ta en dusch, greppa kameraväskan och ge sig iväg. Längs vattnet och croisetten stod diverse tidningsstånd som delade ut gratis filmtidingar varje morgon. I dessa rapporterades senaste nytt från festivalen. En av dessa tidningar var STAR! Jag plockade med mig två olika och vandrade vidare mot JW Marriott Hotel. Där skulle jag nämligen försöka gå in och se Michel Gondrys senaste film “The We and the I”. Han skulle även närvara och hålla en Q&A efter filmen. Denna film ingick inte i tävlingsektionen utan var med i  Directors Fortnight. Det är ett av de områden som inte kräver ackreditering utan man köper en biljett för 8euro så får man sedan välja vilken film man vill se inom den sektionen. När jag väl kom fram så hade det redan bildats en lång kö. Jag var till en början osäker på om jag skulle komma in eftersom det lika gärna kunde bli fullt, men jag lyckades! Jag tog en bekväm plats och satt mig ner i väntan på att filmen skulle börja. Plötsligt hör jag en kvinna som frågar mig om hon möjligtvis kunde få byta plats med mig då hon var tvungen att gå innan filmens slut. Givetvis sa jag och bytte plats. Därefter började vi prata lite, berättade att jag var där för första gången utan ackreditering och ville uppleva så mycket som möjligt. Innan filmen började gav hon mig en festinbjudan som hon trodde jag skulle uppskatta mer än henne. Jag blev verkligen superglad. Inbjudan som jag fick var till den officiella efterfesten till filmen där regissören och casten skulle närvara! Kul tänkte jag!

När filmen sedan tog slut så gick Michel Gondry och hans amatörtalanger upp på scenen för att möta publiken och svara på frågor. Det är alltid lika kul att höra lite tankar kring filmen man nyss sett. Kan inflika att “The We and the I” var en helt okej film. Historien utspelar sig på en bussresa hem efter en dag i plugget. Man får följa de olika eleverna, deras grupperingar på bussen och de konflikter som uppstår. De flesta klarar sig bra och imponerar då de är amatörer. Dialogen känns bitvis snärtig och härlig. Finns även en del visuella delar à la Michel Gondry stuk. Så en helt klart sevärd film men inget i närheten av underbara “Eternal Sunshine of the Spotless Mind” och “The Science of Sleep“. Betyget 3 av 5.

När jag sedan skulle gå därifrån så ville jag ändå försöka få regissörens autograf. På vägen ut frågade jag vakten efter toalett och han pekade ner för trapporna! Perfekt tänkte jag då pressen och Michel befann sig just på nedervåningen. När jag väl befann mig på nedervåningen var det bara att pröva öppna dörr. Första dörren jag prövade ledde in till det rätta rummet och jag stod endast 2 meter ifrån honom när han blev filmad och intervjuad av några personer. Precis när jag skulle sträcka fram min festinbjudan som jag tyckte var perfekt för att få signerad så skulle han gå därifrån. Smått besviken lämnade jag hotellet då jag fick syn på ett pressgäng väntades utanför! Efter ett tag kom några från casten ut och då förstod jag att även Michel snart skulle komma. Det hann knappt gå 5min innan han kom ut och jag gick fram till honom för att få inbjudan signerad! Det var en nöjd och glad kille som sedan lämnade hotellet kan jag meddela!

                   

Vad jag även läste på bloggar och forum innan jag reste var att man kan “tigga” till sig olika biljetter, vid namn invitations. Det finns två olika typer av invitations, en som kräver ackreditering medan den andra inte kräver någon alls. Det jag läste var att man kunde pröva att skriva på en skylt: 1 invitation please. Sedan gäller det att man har turen med sig för då kan det tex finnas någon som vill ge bort sin biljett/invitation. Detta sker titt som tätt då en del inte hinner att se filmen. Jag gick till pressbyrån, tog någon broschyr med en blank sida och skrev precis som jag läst på bloggen. Jag var då inte ensam om detta. Det stod flera personer utanför filmpalatset och försökte få tag på invitations. Jag gick lite fram och tillbaka utan några framsteg. Tillslut gav jag upp och bestämde mig för att käka något innan Stephanie, tjejen jag bodde med i Nice, skulle komma till Cannes med sin pojkvän.

När de sedan anlände såg vi på röda mattan tillsammans. Marion Cotillard var stora stjärnskottet denna kväll. Därefter gick vi för att handla käk till strandbion vi skulle på. Det är en annan sektionen för allmänheten precis som Directors Fortnight, men denna är helt gratis. Filmerna de visar på utomhusbion är varierande men oftast gamla klassiker. Denna kväll skulle vi få avnjuta den allra första James Bond filmen, “Dr No”. Innan jag gick på strandbion var jag hemma en snabb vända för att byta om till kostymen, jag planerade nämligen att inta efterfesten vid stranden efteråt eftersom jag hade fått en inbjudan. Där satt jag sen i strandfåtöljen och kikade på den allra första Bondfilmen under bar himmel! Det var verkligen supermysigt! Mitt under filmen startade de plötsligt fyrverkerier som pågick ett tag. Jag vet egentligen inte varför de sköt fyrverkerier men antagligen för att det var premiären för strandbion eller festivalen. Väldigt fin var det iaf.

Efter filmen var klar så åkte Stephanie och hennes kille hem medan jag försökte leta reda på rätt fest som jag skulle på. Det kryllar nämligen av stora vita partytält längs hela croisetten och varje fest kräver sin personliga inbjudan. Tillslut lyckades jag hitta rätt och väl på plats var det bara att börja spana in allt roligt folk. Det var massa blandade människor och givetvis såg jag Michel Gondry och en del andra från hans film. De var fulla, glada och dansade loss på dansgolvet. Det var fri bar på festen så jag kunde beställa exakt vad jag ville! Drack mitt vanliga, gin and tonic. Sedan bjöds det på massa små delikatesser, mat och sötsaker. Så det var verkligen en lyckad fest!

               

Min andra dag i Cannes var till ända och när jag vandrade hem genom natten kände jag mig mer än nöjd. Nu skulle jag bara sova för morgondagen skulle ägnas till att försöka tigga till sig biljett till någon av filmvisningarna. Hur jag lyckades får ni se när mitt sista Cannes inlägg publiceras!

Jul 26, 2012 - Mitt liv som film    2 Comments

Cannes filmfestival dag 1

DAG 1

I många år har jag funderat att åka till Cannes filmfestival för att uppleva stämningen och atmosfären. Kunna ta del av filmer och förhoppningsvis få chansen till att se någon filmstjärna. Men det har aldrig riktigt blivit av förrän nu i år då jag bestämde mig för att åka. Resan började inte så bra då jag redan vid tunnelbanan till T-centralen här i Stockholm upptäckte att jag inte hade passet med mig. Jag kände hur paniken kom krypandes. Som tur var hade jag ju med mig min legitimation så jag kunde åka på den, annars hade jag aldrig hunnit med flyget. När jag kom fram till T-centralen var det bara att rusa till Arlanda Express för att köpa biljetten. När det var klart så stod det 1min kvar tills tåget skulle åka. Jag hann med den men givetvis skulle det bli signalfel på vägen till Arlanda och resan skulle ta lite längre tid. När jag väl var framme var det var bara att springa till incheckningen för att hinna med det oxå. Jag ska alltid vara en sådan tidsoptimist vilket kan straffa sig ibland…men denna gång hann jag iaf!

Efter denna mardrömsstart var det med lättnad jag satte mig på flyget till Nice. Jag skulle nämligen tillbringa de första dagarna där med min kompis Stéphanie innan jag skulle resa vidare till Cannes. 2,5h flygresa senare var jag framme i Nice och hoppade på en buss in mot stan. Det tog ungefär 20min till hållplatsen jag skulle av vid och bussresan kostade endast 1 euro. Billigt är bra! Medan jag inväntade Stéphanie så gick jag till stranden och lyssnade på musik. Beundrade den otroligt vackra staden och det klarblåa vattnet. Det var verkligen en otroligt fin stad. Alla de gamla husen med dess arkitektur och sedan hur allting var bebott uppe i bergen var verkligen en fröjd för ögat. Nackdelen med Nice/Cannes är att det mesta är dyrt. Första måltiden jag käkade på ett ställe vid stranden i Nice kostade ca 120kr, då fick jag en “mikrovärmd” lasagne a la “Familjen Dafgård” stuk. Sedan kostade en flaska vatten ca 40kr. Dyrt helt enkelt. Då var det betydligt bättre att handla lite grönsaker, pasta, pesto, baugetter och laga maten själv. Jag upplevde iaf Nice i två dagar tillsammans med Stéphanie innan jag tog tåget till Cannes.

               

Tågbiljetten från Nice till Cannes kostade 4,80 euro för en ungdom och resan tog ca 40min. När jag väl kom fram så började sökande efter min bostad. Jag hade nämligen hittat en liten studiolägenhet via sidan Airbnb.com som jag skulle hyra av en kvinna vid namn Roya. Lägenheten låg längs ner med Croisetten så det tog ungefär 20min att gå från tågstationen. På vägen dit så var det bara att börja insupa omgivningen. Det var en hel del marknadsföringar för olika filmer, partytält vid stranden och massa människor som gick längs med Croisetten. Hade man tur kunde man se en och annan filmstjärna, jag lyckades att se Jackie Chan på en restuarang och Chris Rock åkandes i en bil. Det tyckte jag var lite fräsigt! Till slut hittade jag iaf bostaden, lägenhet nr 95. Den var en fin mysig studiolägenhet med kokplattor, kylskåp, badrum, internet, ja allt som behövdes.  Jag pratade sedan en del med Roya och fick en del småtips ang. filmfestivalen. Det visade sig att hon har varit på festivalen till och från under en 15års period, så där fanns det en del tips att hämta.

               

Efter att ha duschat och dumpat alla saker tog jag  kameran och gav mig ut mot Palais des Festival, filmpalatset där en del av tävlingsfilmerna visas. Den berömda röda mattan finns även där och varje kväll under festivalen vid 19-tiden så går alla stjärnorna in för att se en av tävlingsfilmerna. Jag kom fram till folkmassan vid palatset precis när de skulle börja slussa in folk till stängslet längs fram vid mattan. Jag hade tur och klämde mig fram, sedan sprang jag för att ta min plats. Jag kände mig riktigt glad över att jag lyckades tajma allting så himla bra. Klockan var 17 så det skulle dröja två timmar innan alla stjärnor skulle börja anlända. Denna kväll var det Wes Anderson som skulle öppna filmfestivalen med sin film “Moonrise Kingdom”. Eftersom han är en av favoriterna och hans nya film har en riktigt bra cast så innebar det stora förväntningar.  Sakta men säkert började alla pressfotograferna ta sina platser och vid klockan 18 började de inbjudna att anlända. Alla var givetvis uppklädda inför galapremiären. Männen hade svart kostym med fluga och kvinnorna var uppklädda med klänningar. Jag minns hur spänd jag var inför att klockan skulle slå 19. När stjärnorna tillslut började anlända så var det bara fram med kameran för att försöka få några bra bilder. Det var verkligen inte det lättaste då det var en hel del kameror som brottades i luften. Men jag lyckades iaf få en del bra bilder. Det var verkligen en speciell känsla att bara stå några meter ifrån dessa människor när de gick längs mattan. Att få se dom i verkligheten och inte på film. En häftig och obeskrivlig känsla.  (Förutom första dagen så var jag även och kikade på röda mattan premiären dag 2.)

Några av stjärnorna som jag lyckades se  under dessa två dagar var: Jessica Chastain, Alec Baldwin, Jane Fonda, Eva Longoria, Tim Roth, Lana del Ray, Ewan Mcgregor, Diane Kruger, Alexander Payne, Tilda Swinton, Bill Murray, Bruce Willis, Wes Anderson, Edward Norton, Jason Schwartzman, Jackie Chan, Marion Cotillard m.fl.

                        

Efter jag hade beundrat alla stjärnorna så bestämde jag mig för att gå hem och byta om inför kvällen. När jag hade käkat, skypat med lite folk hemifrån så tog jag på mig kostymen för att upptäcka “Cannes by night”. Innan jag åkte till Cannes så läste jag en del bloggar och forum om folk som varit här under festivalen för att få lite tips. Det är ju nämligen så att filmfestivalen är en sluten festival vilket innebär att man måste ha en viss ackreditering för att kunna ta del av den. Jag försökte söka en ackreditering innan jag reste men tyvärr lyckades jag inte få en. Man måste ha en tydlig uppdragsgivare och även kunna  formulera varför man är behörig. Det är rena rama djungeln när det kommer till alla detta. Inte nog med att man måste få sin ansökan godkänd, det finns även en del olika “nivåer” på dessa ackrediteringar. Varje “nivå” prioriteras olika och har sin egna kö till de olika filmerna. Som den filmnörd jag är så åkte jag dit ändå för upplevelsens skull. De bloggar och forum jag läste innan jag reste tipsade bland annat om det här med kostym. Är man finklädd på kvällen och har lite tur, så kan man komma in på några av de privata festerna eller någon av filmvisningarna. Så jag tänkte att det var värt ett försök.

När jag väl var nere på stan så kollade jag in en del barer. En av dessa var “Petit Majestic” som jag hörde skulle kryllas av människor. När jag kom dit var det precis som jag hört, folk stod i stora massor utanför, pratade och drack. Jag kände mig inte så jättesugen på att ställa mig där och dricka öl så beslöt mig för att röra mig. Precis intill Palais des Festival så såg jag en folkmassa utanför ett stort vitt partytält. Jag stod där ett tag och kikade. Efter några minuter såg jag den brittiska filmregissören Andrea Arnold komma ut från tältet. Hon var med i årets jury för festivalen och har b.la gjort filmen “Fish Tank“. Jag beslöt mig därför att stanna då jag såg möjligheten att få se ytterliggare någon rolig filmmänniska. 10min senare tyckte jag mig skymta en ung kille som jag kände  igen. Jag blev fylld av lycka när jag insåg att det var Xavier Dolan som gick där inne. Han är en av mina “idoler” när det kommer till filmskapare. Han har ett eget unikt sätt att göra film på, är ett år yngre än mig och redan lyckats göra tre långfilmer. Inte nog med det så gör han det mesta själv oxå. Regisserar, producerar, skriver manus, klipper och skådespelar. En stor talang helt enkelt. Jag reagerade lite på att ingen verkade veta vem han var och det gjorde mig lite osäker på om det verkligen var han. Men när han kom ut från festen med två andra killar så började jag sakta gå efter. När  han sedan vände på huvudet och tittade på mig kände jag mig tvungen till att gå fram och fråga. Hjärtat slog lite fortare när jag tog några bestämda steg mot honom: “Excuse me, are you Xavier Dolan?” Vi började prata en del och jag berättade om att jag kom från Sverige för att uppleva festivalen och allting runt omkring den. Att jag inte hade någon ackreditering och hur mycket jag såg fram emot hans nya film “Laurence Anyways” som han tävlade med där nere. De två andra killarna han gick med hade lämnat oss sen ett tag tillbaka. Men Xavier var snäll nog att stå kvar och snacka lite med mig. Jag frågade tillslut om det fanns någon som helst möjlighet om han kunde ordna en biljett till en av visningarna för hans film men dessvärre gick det inte. Han var inte ansvarig för visningarna och trodde därför inte att det skulle gå. Men han var ändå villig att göra ett försök och bad mig därför om min mejladress. Jag skrev in min mejl på hans telefon och därefter tackade jag honom så mycket för att han tog tiden att prata med mig. Jag avslutade det hela med att ta en bild på oss.

      

Efter detta möte skuttade jag hela vägen hem till lägenheten. Jag var så lycklig och glad. Kan berätta att jag tyvärr inte fick något mejl från honom vilket gjorde att jag började fundera om jag hade skrivit in rätt mejladress haha. Men antagligen hade han väl fullt upp med att promota sin film vilket var förståerligt.

Summeringen av min första dag i Cannes var iaf att den var jäkligt lyckad och över förväntan!!!

(Fortsättningen av min Cannes-resa kommer senare. Jag kommer skriva om de tre dagarna jag var där så håll utkik efter Dag 2 & 3)


Jul 21, 2012 - Mitt liv som film    No Comments

Mr Tarantino!

Här nere kommer jag att visa bilder och filmklipp från olika filmmänniskor som jag mött vid olika tillfällen. Oftast i samband med filmfestivaler eller galapremiärer.

Först ut är mötet med Quentin Tarantino.

Det var en varm sommardag i mitten på juli år 2009. Jag satt och käkade mat med min familj på kungsgatan i Stockholm i väntan på att få se en av mina största idoler. Quentin Tarantino var nämligen på en pr-turné  för sin film “Inglourious Basterds“. Galapremiären höll till på biograf Rigoletto i Stockholm där han skulle hålla ett kort tal innan filmen. När jag kom dit hade alla olika tidningar sin pressplats framme vid röda mattan. Det hängde vita lappar med tidningarnas namn klart och tydligt. Jag låtsades som ingenting och ställde mig vid en av platserna med min systser. Det visade sig att vi var väldigt lyckligt lottade då just den tidiningen aldrig dök upp. Där stod jag tillsammans med syrran och inväntade en av de största filmregissörerna genom vår tid.

Spänd och förväntansfull. Man kunde höra smattret från alla kamerablixtarna och hur folket började jubla när han började vandra längs den röda mattan. När han var framme stannade han för lite pressbilder. Han såg ut precis sådär som man föreställt sig honom. Lite av en serietidningsfigur, en karikatyr av något slag. När jag sedan såg hur hans kontaktperson ville ta med honom in till biografen så kunde jag inte stå där helt tyst utan utbrast; “Mr Tarantino, Mr Tarantino”. Han vände sig om och sa “I will just go over there and sign to them” och pekade på oss. Det kändes overkligt när han närmade sig oss. Fotograferna smattrade på med sina kameror och där stod jag redo med pennan i ena handen och favoritfilmen “Pulp Fiction” i den andra. Jag blev väl ganska starstrucked när han kom fram till oss och fick inte fram ett ord. Syrran uppmuntrade honom och sa att hon verkligen uppskattar hans filmer och i gensvar sa han  “Oh, I really appreciate it”. Detta är ett ögonblick jag aldrig glömmer.

    

Dessa två bilder från Moviezine.se:

   

För att se ett filmklipp klicka HÄR

 

Pages:«1...56789101112
UA-33590503-1