Aug 9, 2012 - Mitt liv som film    1 Comment

Cannes filmfestival dag 3

DAG 3 (Om ni inte läst om min första dag i Cannes klicka HÄR och för andra dagen klicka HÄR)

Min sista dag i Cannes så var vädret lite halvdant med regn till och från. Ett perfekt filmväder helt enkelt. Min stora utmaning skulle va att försöka lyckas få tag på  invitations till någon av filmerna jag ville se. För som jag berättat tidigare så är Cannes Filmfestival en sluten festival för enbart bransch och pressfolk. Det innebär att det krävs en viss ackreditering för att få ta del av seminarier eller filmvisningar. Jag hade tyvär inte lyckats få någon sån ackreditering utan skulle istället ge mig på att “tigga” biljetter som jag läst på bloggar/forum inte skulle vara helt omöjligt. Jag hade ju redan prövat detta dagen innan men utan att lyckas, men jag hoppades givetvis att det skulle bli ändring på det. Det fanns två filmer jag verkligen ville se som idag skulle premiärvisas, dessa var “Beasts of the Southern Wild” och “Laurence Anyways”.

Jag tog min kamera, min skylt där jag skrivit “1 invitation please” och gick ner till Palais des Festivals för att börja mitt sökande. Jag var givetvis inte ensam om detta utan det kryllade med andra filmentusiaster som även dom försökte få tag på invitations. Antingen stod de precis vid öppningen in till palatset eller så gick de fram och tillbaka precis utanför. Jag  hittade min plats och försökte få ögonkontakt med alla jag kunde. Hoppades att någon snäll människa skulle stanna vid just mig och erbjuda mig en biljett. Det dröjde faktiskt inte mer än 5min då det kom fram en tant till mig och gav sin biljett medan hon snabbt försvann iväg. Hon hade väl antagligen inte möjlighet att se filmen själv och gav därför bort den. Biljetten som jag fick var till galapremiären av filmen “Madagascar 3” där det skulle vara en live orkester som spelar och där även casten skulle närvara. Coolt tänkte jag samtidigt som jag inte kände mig ritkigt nöjd, jag ville ju hellre se de andra två filmerna. Jag beslöt mig därför för att gömma undan biljetten och fortsätta mitt sökande. Efter ca 20min till så fick jag syn på en kvinna som kommit ut från ackrediteringscentret och i sin famn hade hon en bunt biljetter. Jag närmade mig henne sakta och försökte få hennes ögonkontakt. Efter ett tag tittade hon upp på mig och frågade vänligt vilken biljett jag ville ha. Lyckan spred sig snabbt i min kropp och jag uppgav de två filmer som jag så oerhört mycket såg fram emot att se. Hon tänkte först ge mig enbart biljetten till “Beasts of the Southern Wild” som skulle börja inom 45min, men sedan såg hon att “Laurence Anyways” skulle ha en tidig visning vid kl 13 och gav mig därför den biljetten oxå. Antagligen skulle hon checka in på sitt hotell och orkade inte stressa, hon hann väl helt enkelt inte att se filmerna själv. Jag kunde allvarligt talat inte fatta att det var sant. Att just jag lyckades få dessa invitations till precis de filmer jag verkligen ville se.

   

Sen var jag tvungen att agera snabbt och hitta rätt kö till filmen. Jag såg på biljetten att filmen skulle visas i salongen Debussy och jag visste att den salongen fanns inne i Palais Des Festival. Jag var alltså på rätt plats men var tvungen att hitta rätt kö. Det fanns nämligen 2-3st olika att välja emellan. På min biljett hade jag markeringen X så var tvungen att hitta just den kön. Jag frågade lite folk och de pekade på en kö så jag gick dit och ställde mig. Jag tittade på min klockan och såg att det var kanske 20min kvar till filmen skulle starta. Otålig och nervös som jag var ville jag inte chansa på om jag stod i rätt eller fel kö och begav mig därför till en vakt som jag skymtade vid röda mattan. Jag frågade honom snällt om vilken kö jag skulle stå i och han pekade mot den kön som jag kom ifrån. Smått besviken tackade jag honom för hans hjälp och precis när jag skulle gå så stannade han mig. Han flyttade på stängslet och tog in mig på röda mattan. Vad händer tänkte jag!? Jag fick då gå upp för röda mattan, förbi den långa kön och rakt in i palatset. Jag förstod inte riktigt att det som hände var på riktigt, men det var det. Inne i palatset fick jag gå till en specifik garderob för att låsa in min kamera i en värdebox. Sedan hänvisade personalen till en trapp som ledde upp till salongen. När jag väl kom dit var det bara att försöka hitta bästa platsen och det var inte det lättaste. Salongen var redan smockfull men jag hittade en plats nästan längst ut på den högra sidan. Jag sket egentligen i vilken plats jag fick eftersom jag var så himla glad över att vara bara vara inne i salongen! Innan filmen började var det en man som presenterade filmen och filmens cast. Regissören, producenten och några av skådisarna närvarade på visningen.

Klicka HÄR för ett filmklipp från bion.

Filmen drog igång och då upptäckte jag att en jäkla stor högtalare på väggen skymde typ 1/5 av bioduken. Det var lite störigt till en början men när jag väl kom in i filmen så glömde jag bort den totalt. Min recensionen till “Beasts of the Southern Wild” kan ni läsa HÄR. Filmen var verkligen ett riktigt mästerverk. När eftertexterna rullade torkade jag tårarna och det blev stående ovationer. Alla stod upp och applåderade i mängder. Otroligt vilken känsla det var. Regissören och skådespelarna gick upp på scenen, pratade lite om filmen och tackade för sig. Det var verkligen ett magiskt ögonblick att få ta del av denna upplevelse. Efter allt detta var det bara att lämna salongen och hämta ut kameran för att hoppas ha lika mycket tur inför nästa film. Jag såg att “Laurence Anyways” skulle visas i samma salong som jag nyss varit i och tänkte därför att det smidigaste skulle vara om jag kunde stanna kvar inne i palatset. Jag frågade en vakt och de sa att jag tyvär var tvungen att gå ut för att ställa mig i den nya kön. På vägen ut mötte jag regissören till filmen jag precis sett, han blev intervjuad av pressen. Jag ville verkligen gå fram och säga till honom hur mycket jag uppskattade hans film men han såg allt för upptagen ut så jag struntade i det. Det får bli en annan gång tänkte jag.

När jag kom ut från palatset möttes jag av en lång kö. De hade givetvis börjat bildats en ny kö medan jag var och såg på “Beasts of the Southern Wild”. Jag försökte gå till samma vakt som jag gick till tidigare men lyckades inte ta mig in. Fick därför ställa mig i den rätta kön och vänta på min tur. Tyvärr kom det kanske bara in 5 personer från min kö, resten fick inte gå in. Det finns som sagt olika prioriteringar för de olika köerna men min kö var inte så prioriterad. Det var t.o.m en del av pressen som stod i den mer prioriterade kön som kom sent och inte fick gå in salongen eftersom den var fullsatt. Smått besviken gick jag därifrån men fick istället tänka på vilken tur jag hade med förra filmen. Det hade lika gärna kunnat ha slutat med att jag gick miste om två filmer. Men nu fick jag istället nöja mig med en, men å andra sidan var ju den filmen helt fantastisk så inga sura miner här inte.

   

Nu återstod bara en sak för mig i Cannes och det var att försöka få tag på det officiella filmprogrammet. Alla personer som blivit tilldelad en ackreditering fick ett fint filmprogram med alla tävlingsfilmerna i. Jag hade fått möjligheten att under mina dagar i Cannes få bläddra i ett exemplar och fastnade för den. På Stockholm Filmfestival så sparar jag alltid filmprogrammen från varje år jag är där, som ett minne över filmerna jag sett eller personer jag träffat. Jag tänkte därför införa samma sak när det kommer till Cannes filmfestival. Jag frågade olika personer runt om på festivalområdet men lyckades dessvärre inte få tag i något exemplar. Många hade precis anlänt till Cannes och hade därför inte hunnit kika igenom det själva. Så tillslut gav jag upp mitt sökande och begav mig hem för att packa. Kan dock berätta att när jag väl kom hem till Stockholm så lyckades jag få tag på filmprogrammet. Det var tack vare en kvinna vid namn Monika som jag träffade i Cannes. Stort TACK till dig Monika! Här kommer några bilder på favoritstunderna i Cannes.

               

Det här var alltså min resa i Cannes och vad jag fick uppleva under filmfestivalen. Jag är otroligt nöjd och glad över allting. En sak är säker, det var inte sista gången jag var där utan hädanefter ska det bli en tradition att åka dit några dagar varje år!

Just nu längtar jag redan till maj nästa år!

 

1 Comment

  • Gud vilken härlig resa, kul att du är så nöjd och hade god tur ibland! 😀

Got anything to say? Go ahead and leave a comment!

UA-33590503-1